Breathe me.

Okej, nu ger jag det här med bloggandet en allra sista chans.

Sedan jag skrev sist har vissa drömmar gått i uppfyllelse medans andra krossats totalt. Stödet som jag så dyrt och heligt lovades när jag skrevs ut från Orana och flyttade in i min första egna lägenhet var inte något annat än ett dåligt skämt. Det tog inte alls lång tid innan det blev extremt obekvämt mellan mig och mina boendestödjare, jag fick ett papper med massa regler men det var bara jag som skulle följa dessa, vi hade en deal om att jag alltid skulle kunna ringa dom om jag mådde dåigt eller behövde prata men dom tog mig inte på allvar utan kränkte mig istället med glåpord och slängde på luren i örat på mig. Jag och min mamma slet som djur för att jag skulle få andra boendestjödjare men efter att ha snackat med tre olika chefer och förklarat läget, som var helt oacceptabelt tröttnade jag och "sparkade" dom. Dom gav mig ändå inte den hjälp jag blivit lovad och var i behov av så med eller utan boendestödjare fick jag ändå klara mig själv. Den sista tiden var dom inget annat än medicinleverantörer, dom hämtade min dosett på vårdcentralen och kom till mig och lämnade den vid åtta på morgonen, jag öppnade bara dörren och tog emot dosetten, tittade inte på dom och sa inte ett ord. Att återigen bli felbehandlad och ses som ett skadedjur tog bokstavligt talat nästan död på mig. Saker och ting lugnade ner sig när jag slapp mobila stödet helt och hållet, jag kände mig inte alls lika stressad och konstigt nog så gick jag som jag först trodde inte i taket av att vara helt utan stöd och hjälp.

Även Orana har gjort mig otroligt besviken och verkligen gått över gränsen, varför lovade dom mig att jag alltid var välkommen på besök ute till den underbara gården mitt ute i ingenstans för att sedan fräsa åt mig i telefon att jag inte är inskriven där längre och inte välkommen? Jag har varit där en enda gång sedan jag blev utskriven, jag red Verdi en sväng i skogen men annars kändes det bara konstigt att vara där ute. Min gamla terapeut därifrån lovade att vi skulle hålla kontakten men det rann ut i sanden, jag var uppenbarlgen inte intressant längre när dom inte tjänade pengar på mig. En av dom största anledningarna till att jag stannade kvar i Kristianstad var för att jag då skulle ha nära till Orana. Jag är medveten om att det finns vissa regler personal på ett sådant ställe måste följa men dom behövde inte ljuga för mig, det krossade mitt hjärta att över en natt plötsligt vara så oönskad av personer som under två år alltid funnits där för mig och stöttat mig.

Nåväl, nog om Orana. Det är ett avslutat kapitel i mitt liv nu även om jag saknar "gänget", stallet och tryggheten man hade när man var i deras vård.

Jag har åtminsone fått en läkare inom öppenvården och hämtar numera mina mediciner där en gång i veckan, jag kommer inte överens med läkaren vilket inte direkt är någon överraskning då jag och psykriatiker inte går ihop, jag tycker dom alla är likadana och lika gärna hade kunnat vara besläktade med varandra. Det är både hur dom ser ut och hur dom pratar, deras kroppsspråk och hur dom ser på mig. Så fort man öppnar munnen känns det som att man får en ny medicin eller doshöjning av någon utav dom redan befintliga medicinerna.

Är så trött på alla dessa piller och ser fram emot att en vacker dag leva helt utan medicinering.

Men även om jag är inne i ännu en period full av stress och frustration så är inte allt svart. Den 7 Juli 2011 gick en livslång dröm i uppfyllelse då jag hämtade hem min lilla guldgosse Hector, en Golden Retriever som då var tio veckor gammal, idag är han tio månader. Jag älskade honom från första stund och han hjälper mig att hålla strukturen och är en mästare på att trösta. En promenad i friska luften för att rensat skallen, bollkastning på ängen eller kel i soffan gör att problemen åtminstone för en liten stund känns så avlägsna. Eftersom jag nu äntligen har egen hund så passar jag inte längre Bonzo om dagarna då han var något speciell och inte riktigt går ihop med andra hanhundar. Dom har dock träffats när Hector var valp och det gick alldeles utmärkt men nu när Hector är könsmogen skulle nog Bonzo ha väldigt svårt för att acceptera honom. Hector däremot älskar andra hundar, så fort han ser en annan hund vill han bara fram och leka. Han har skaffat sig några hundpolare här i närheten och det är alltid lika kul att bara se på när den lilla stora busen leker med sina vänner i rasthagen eller på ängen. Det funkar tack och lov väldigt bra med kaninen och hunden, Patrik är fortfarande mannen i huset och har lyckats skrämma slag på Hector ett flertal gåmger. Liten men tuff eller vad?

Jag är även så otroligt tacksam för att ha finaste Tess som vän, hon är verkligen en klippa och även om vi inte bor i samma stad och träffas alldeles för sällan så är hon aldrig långt borta då jag alltid bär med mig henne i mitt hjärta. Hennes godhet går inte att beskriva i ord. Hon är en underbar människa, en fantastisk vän och världens bästa mamma till lilla Love som växer så det knakar, känns som att det var igår han kom till världen och jag var livrädd för att hålla honom, han var så liten och såg så skör ut. Nu är han inne på sitt andra år och pratar och springer omkring, en liten kille full av bus. Det går inte att vara ledsen i hans sällskap.

För övrigt känns det som att våren äntligen är här och bara det gör att man mår lit bättre. Jag förstår inte vart all oro och stress egentligen kommer ifrån.

Ska ta mig en kopp kaffe och en cigarett ute på balkongen nu och bara njuta. Vi får väl se hur många år det tar innan jag skriver här nästa gång ;) Men först några bilder, en på Hector, en på Hector och mig, en bild där jag för första gången håller Love-Liten och en halvskum bild på mig!













Ciao!