Ordet "Lägenhetsägare" smakar så konstigt i min mun.

Jag är verkligen sämst på det här med att uppdatera bloggen, och jag vågar heller inte lova att det är någonting jag kommer att bättra mig på eftersom jag hatar att ge löften som jag inte är hundra procent säker på att jag kan hålla.

Det har som vanligt hänt en hel del sedan jag sist skrev, det är dags för mig att flytta vidare och jag har framtiden framför mina fötter och vinden i håret. Imorgon (Alltså Fredag) så ska ett kontrakt på en underbar liten nyrenoverad tvåa skrivas på och glädjen för att bli lägenhetsägare går inte att beskriva med ord.

Men som vanligt kan jag inte vara glad och njuta av livets goda ting innan det kommer något emellan, det är fortfarande inte klart med hur det blir med varken aktivitetsersättningen eller bostadstilläget, vilket gör mig något så fruktansvärt nervös och stressad. Sedan är det möbler som ska inhandlas och mitt i allt så har jag tilldelats två boendestödjare som jag på något ironiskt sett ska hinna lära känna på kort tid och dessutom mitt i semestertider. Dom verkar verkligen jättebra båda två, men det är ändå jobbigt när det kommer in nya människor i mitt liv som jag redan nu vet med mig av att jag mer eller mindre kommer att vara beroende av. Självklart så vill jag vara så självständig jag bara kan men det står skrivet i stjärnorna att jag åtminstone till en början behöver all den hjälp och stöttning jag kan få. Orana kommer ju även dom vara med ett bra tag till, så jag blir inte helt lämnad i sticket och det är jag väldigt tacksam för.

Men allt det här gör mig bokstavligt talat sönderstressad och om kvällarna kommer ångesten för att någonting ska gå fel smygandes. Jag vill ju att det ska bli bra det här, jag klarar inte av fler snedsteg och speciellt inte nu när jag är på väg ut i livet.

Jag är livrädd.

Annars är det underbart att sommaren äntligen är här och jag njuter av långa kvällspromenader och bollkastning med Bonzo i solskenet. Och min lilla underbara Patrik älskar jag om möjligt bara mer och mer för var dag som går. Jag ser honom inte som en kanin, han är min vän och hjälper mig att kämpa vidare. Jag hade aldrig klarat av detta utan honom vid min sida, hans sametslena päls som varsamt smeker min kind och hans underbara lilla nos som ständigt rör sig. Min kärlek till honom är obeskrivlig, och jag brukar tänka att vad som än händer så har jag åtminstone honom. Min livsglädje på fyra ben, därav två av dom fungerar som hoppstyltor ;)

Idag är jag fruktansvärt trött och får verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna, hela kroppen känns så tung och jag rör mig lika långsamt som en gammal kärring med inflamerade leder. Vilket som egentligen inte är så konstigt heller med tanke på gårkvällen och natten.

Vi får väl se när nästa inlägg dyker upp, men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll eftersom jag verkar ha väldigt ont om läsare. Det är i och för sig ingenting jag ser som negativt för då gör jag ju åtminstone ingen besviken när jag tar år och dar på mig att uppdatera!

Med vänliga hälsningar från Emma och Patrik.

Ibland gör det ont när jag andas.

Rädslan för att tvingas flytta tillbaka till staden där mardrömmen började trycker innanför bröstet, vad jag än gör så finns ångesten med mig. Jag kan inte släppa tankarna, kan inte skjuta det jobbiga åt sidan när det faktiskt finns en chans att alla dessa åren varit borkastade och i slutändan inte betyder någonting

Det får helt enkelt bara inte hända, jag kan inte återvända. Det är något utav det dummaste jag kan göra, det gör ont så det räcker när jag besöker mina föräldrar. Hur ska jag då kunna bo där uppe permanent? Det är inget liv att inte ens kunna ta en fika på stan utan att vara orolig och ständigt känna mig sårbar. Om jag känner mig själv rätt så hade det slutat med att jag motvilligt hade isolerat mig, för det hade varit det enda sättet för mig att orka. Att slippa möta den trasiga omvärlden utanför och slippa andas in tragiken som jag en gång lämnade kvar och aldrig trodde jag skulle återförenas med igen.

Det är här jag hör hemma, jag älskar Kristianstad. Jag älskar Skåne, det är här jag vill slå mig till ro, min chans att börja om.

Jag har redan börjat om, så tvinga mig inte att göra det igen.

Livet är verkligen ingen dans på rosor, än en gång så har jag fått det bevisat. Så fort saker och ting verkar ordna upp sig och framtiden ser lite ljusare ut än förut så kommer något emellan.

Snälla gör inte så här mot mig.

Der är så svårt att förklara vad jag egentligen känner, att sätta ord på kaoset som pågår innanför mitt pannben.

Jag är ingen soldat,
Jag har inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå
Ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

Och som att det inte redan är jobbigt som det är så lyckades jag försova mig idag, en sak som i andras öron kanske inte låter som något att hänga upp sig på. Men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad, kan inte låta bli att skämmas. Ja, jag skäms något så fruktansvärt. Jag älskar Bonzo, jag älskar att vara hundvakt, jag har slitit som ett djur för att få ordning på min dygnsrytmen som varit upp och ner i flera år så att det ens en gång skulle vara möjligt för mig att göra en sådan här sak, att passa en hund då jag för tillfället inte kan skaffa en egen. Och vad händer? Jo, självklart så försover jag mig och konsekvenserna av det är en gnagande ångest. Jag vet att det enda jag egentligen kan göra är att be Bonzos matte om ursäkt och ta nya tag på fredag då han kommer igen, men det är inte mycket till tröst just nu.

Men han är här nu, ligger och sover över mina fötter. Lugnar mig med sin närvaro.

Bland djuren är jag trygg.

Ska alldeles strax försiktigt försöka väcka min kära vän till hund och ta en långpromenad i solen, försöka tänka på annat om så bara för en liten stund, andas in friskluft och intala mig själv att jag inte alls är värdelös. Att jag kan så mycket BÄTTRE än så här.

Än en gång, jävla kaos. Allting var bra, allting kändes bra. Saker och ting var på väg och ordna upp sig, och så blir det strul med Kristianstad kommun.

Men detta ska inte få knäcka mig, nej jag tänker rakryggad stå kvar och vända andra kinden till. Även om det är svårt så ska jag hålla ut, likt förbannat så ska jag hålla ut.

I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.

Vila i frid, finaste du!

Alla dagens tankar går till min älskade faster Birgit som lämnade oss den 14:de Mars 2010.

Kan inte fatta att det har gått ett helt er sedan det som verkligen inte fick hända just hände, jag hoppas att du har det bättre där du är nu för det är du verkligen värd. Men jag saknar dig något så fruktansvärt.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och kommer alltid att bära minnena av dig med mig, vart jag än går och vad jag än gör.

Och vem vet, kanske så ses vi igen ..

Förlåt att jag aldrig sagt förlåt.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Allting börjar om, jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Allting börjar om, jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Daniel Adams-Ray

Alltid dessa jävla snedsteg.

Jag är verkligen inte stolt över det som hände idag och allt jag kan tänka på just nu är hur misslyckad jag egentligen är.

Jag tappar fattningen totalt när planerna och rutinerna rubbas för mig, när framtiden plötsligt inte ser så ljus ut längre så förutser jag det värsta och släpper taget om verkligheten. Flyr in i min lilla välbekanta glasbubbla och vägrar envist att komma ut förens saker och ting har ordnat upp sig igen, men tänk så gör det inte det denna gången?

Jag är fortfarande inte beviljad LSS i Kristianstad, vilket som egentligen är helt galet. Jag blev beviljad av Falkenberg på direkten, det var ingen tvekan från deras sida, inga disskusioner eller invändningar.

Det är heller inte någon vidare trygghet att få höra av min socialsekreterare att jag i värsta fall ändå kan flytta tillbaka till Falkenberg, och göra vad? Börja om från början? En flytt tillbaka till staden där mardrömmen började låter inte som någon vidare bra framtidsplan för mig, det låter snarare som en enkel biljett tillbaka till psykriatiska avdelningar och stressade skötare i vita rockar.

Nej, dit ska jag aldrig någonsin tillbaka.

Min handläggare här nere i Skåne har träffat mig en gång, ställt tre frågor, rynkat pannan åt mina svar, antecknat i sitt kollegieblock och sedan bestämt sig för att jag är alldeles för självgående för att bli beviljad insatser från LSS, och att ansöka om Boendestöd tyckte hon var ytterst onödigt då hon mer än bara en gång gjorde det klart för mig att det "aldrig skulle hända".

Jag fattar att varje kommun måste göra sin egen bedömning, men dom går väl för tusan efter samma jäkla riktlinjer?!

Jag blir så trött ..

Det ska verkligen alltid komma något i vägen,och det värsta utav allt är att jag tappar all min fokus och ork när något sådant här står i vägen för mig.

Visst är jag relativt självgående, men man får inte glömma att en utav dom största anledningarna till att jag fungerar så bra i nuläget är för att jag konstant har stöd bakom mig, bara att veta att det finns någon att ringa eller någon som kan ingripa när stormen blåser som starkast och går över till orkan är en stor trygghet. Och oftast så räcker vetskapen för att jag ska känna mig trygg och lyckas hålla ihop en fungerande vardag.

Jag hoppas verkligen att saker och ting ordnar sig, och det snart. För jag är trött på att sitta fast, jag vill ta mig framåt.

Ciao ..

En vänskap som inte går att beskriva i ord.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta ..









.. glöm aldrig det min finaste lilla Patrik!

Jag bönar och ber, lämna mig ifred.

Två inlägg på samma dag, snacka om att ha alldeles för lite att göra!

Jag har ingen ro till att ens gång glo på tv, det ilar i hela kroppen och det känns som att hjärnan endast består av kolsyra. Jag borde verkligen göra någonting, inte bara traska runt i lägenheten som det fån jag är, men jag har inte den blekaste aning om vad det skulle vara. Visst kan jag slänga på mig jackan och ta en promenad i det fina vårvädret men tror knappast att det skulle göra så stor skillnad, jag behöver helt enkelt någonting annat att fokusera på än otrevligheterna och minnena som hunnit i kapp mig och som envist vägrar att ge sig av, och en promenad är inte tillräckligt för att fly. Åtminstone inte för tillfället ..

Jag vet att jag är patetisk, att jag borde ta tag i saker och ting och sluta gnälla men det är lättare sagt än gjort.

Jag vill ut till skogen, andas in den friska luften och njuta av fågelkvitter och den svala brisen som varsamt smeker min kind. Här är det enda jag hör trafikens dån och luften är full av avgaser och tragik.

Säg mig, om du tar allting som är jag vad finns då kvar?

Har jag tagit mig så här långt så kan jag gott ta mig en bit till, varför finns aldrig motivationen där när den behövs som mest? Varför kan jag aldrig sluta älta och varför ska det hela tiden komma saker i vägen?

Jag har slutat tycka synd om mig själv för det tog mig ingenstans.

Jag passar inte in någonstans, det här måste vara ett enda stort misstag.

Jag ställer mig själv samma gamla fråga gång på gång, vad det egentligen är jag håller på med, men jag finner aldrig några vettiga svar, jag har gett mig fan på att jag ska ta mig igenom det här även om det kommer ta sin tid men just nu känns det så fruktansvärt långt borta.

Äh, nu får jag fan ge mig!

Ciao ..

Våren kanske är på väg trots allt?

Varför var du tvungen att lämna mig ensam i en värld som alltid gråter?

Mycket tankar och känslor som yr omkring i min skalle just nu, nätterna är jobbiga då jag på den senaste tiden haft väldigt svårt att somna och när jag väl sover så plågas jag av otäckt verkliga mardrömmar. Jag är så rädd för att tappa fattningen och förlora kontrollen över mig själv, det får bara inte hända. Speciellt inte nu när saker och ting äntligen börjat lösa sig, jag är så tacksam över det stöd och den hjälp jag faktiskt får samtidigt som jag hatar mig själv för att jag just nu tycks stå helt stilla. Jag är tydligen inte alls så stark som jag verkar framstå som, och det smärtar mig att inte kunna möta sanningen i vitögat i rädsla för att allt det som faktiskt är bra ännu en gång ska tas ifrån mig. Jag har sådanna skuldkänslor utan att egentligen veta varför, jag har dock mina aningar om vad det dåliga samvetet kommer ifrån samtidigt som jag innerst inne vet att det är dags att släppa taget om det förflutna.

Älskade finaste vännen min, jag saknar dig så det gör ont. Varför var du tvungen att lämna mig ensam i en värld som alltid gråter? Du lovade att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans, men en dag så var du bara du borta. Och som jag hatade dig för det, så som jag en gång svek dig så svek du mig. Dagarna blev till veckor och månader till år, jag var säker på att tomrummet du lämnat efter dig en vacker dag skulle fyllas och dom gapande såren för eller senare skulle läka. Men jag inser nu att det inte finns så mycket annat att göra en att helt enkelt försöka leva med smärtan och saknaden efter dig.

Jag ska kämpa för oss båda, det lovar jag dig nu.

För övrigt så är det galet vad jag saknar Orana, jag inser själv att det inte låter så bra att sakna ett Behandlingshem men jag kan garantera att jag trots allt aldrig hade velat tillbaka, jag tänker inte sumpa den här chansen.

Ensam är inte stark, men ensamheten får en att växa i sig själv. Jag vet att det är långt ifrån bra att isolera sig, men just nu behöver jag vara för mig själv för att lösa den våldsamma konflikten med mig själv. Men det betyder verkligen inte att jag inte saknar er, mina älskade vänner.

Jag har aldrig varit ett stort fan av söndagar, men antar att man får göra det bästa av situationen. Så för min del är det soffan och Lost som gäller för mig denna soliga söndagseftermiddag.

Avslutar genom att ladda upp en bild från sensommaren på älskade Verdi (Kanelbullen) och Emmelys ögonsten och fina vän Engill.



Ciao!

Om möjligt, gör en U-sväng

Tänk om allt som behövdes för att lyckas här i livet var en GPS, en GPS som guidar dig till platser minnen och tider, säger åt dig att göra en U-sväng när du ännu en gång lämnat ett kapitel i ditt eget liv alladels för tidigt. en GPS som talar om vilken väg som leder dig till det där mycket omtalande helt problemfria livet, Därav rubriken: Om möjligt gör en U-sväng.

Nu var det minst sagt längesedan man var här! Mycket har hunnit hända under tiden, både bra och mindre bra saker...

Jag bor inte längre kvar på själva behandlingshemmet utan flyttade till en så kallad utslussningslägenhet den 8 september 2009. Det var med skräckblandad förtjusning som jag packade ner alla mina tillhörigheter i flyttlådor från Harald Nyborg och lastade in dom i den en utav hemmets tre bilar.

Äntligen så var jag på väg ut i samhället och det "riktiga" livet, en dag som jag väntat på i någonting som känns som en evighet men som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag faktiskt skulle få uppleva, men nu var jag alltså på väg ut i samhället, det är nu jag har chansen att en gång gör alla börja om på nytt, börja bygga upp någonting som ska föreställa ett relativt lyckligt liv där varken ångest, tvångstankar och självskadebeteende existerade. När jag packade upp mina saker i den ännu relativt tomma ettan så tryckte rädslan för att misslyckas obehagligt på innanför bröstet, och visst misslyckades jag, det var snedsteg efter snedsteg och ett och annat återfall flög in i bilden med. Visst, det var verkligen inte bra, ingenting jag är stolt över och inte heller någonting jag vill dela med mig av här, åtminstonde inte detaljerna eftersom jag redan skrivit att det har varit lite snedsteg och återfall, så det vet ni ju redan ändå.

Det kan hända att jag ibland kanske berättar lite mer än vad jag borde, men samtidigt så tvingar jag ingen att följa min blogg, så gillar du inte det jag skriver så får du helt enkelt låta bli att läsa!

Min älskade gosiga Patrik är åtminstone grymt lycklig över att få skutta omkring fritt i lägenheten i princip dygnet runt, jag är osäker på om jag hade fixat att bo här och följa rutinerna såpass bra som jag faktiskt gör utan honom, det låter säkert vansinnigt att en liten kanin kan göra så stor skillnad men för mig är han så mycket mer än "bara" ett djur. Han är hela min värld, meningen till att jag stiger upp om morgnarna och fortsätter kämpa.

Känslan av hans sametslena päls som varsamt smeker min kind är beviset på att livet trots allt faktiskt är värt att leva.

Jag älskar honom så förbannat mycket

Även Jul och nyår har hunnit att passera, Julen 2010 var precis som jag ville att den skulle vara, jag satt hemma med med Patrik och slötittade på dumburken. Och det är precis så som jag vill ha det på Julafton. För mig så är det varken något stort eller meningsfullt det där med att fira jul, jag ser det som barnens högtid så varför ska jag då som barnlös lägga tid, pengar och energi på att planera, fixa och dona inför någonting som ändå bara kommer att genomföras halvdant?


Nyårsafton däremot är och har alltid varit något speciellt för mig, det har på något sätt varit en chans till att börja om på nytt, för man hoppas ju oavsett vad alltid att det nya året kommer att bli bättre än det förra. Och jag måste verkligen helhjärtat tillägga att nyårsaftonen 2010/2011 var en utav dom bästa, nyktraste och mysigaste någonsin. Den spenderades med min fina älskade vän Tess och hennes lilla charmtroll till Son Love, en stilig liten kille som föddes den 14:nde Juli 2010 och som firade sin allra första nyårsafton tillsammans med sin mamma och mig, det var sannerligen en riktig ära att ha dom här! Det skålades pommac och kramades, nyktert men fruktansvärt mysigt och varmt!

För övrigt så är jag numera dagmatte till tokdunden Bonzo som är av rasen Spansk vattenhund och som har kommit till att bli en nära och äkta vän. Det är helt sjukt att man kan få betalt för att kela, leka och motionera med en busig och livfull vän :)

Men trots framstegen och alla trevliga stunder så är livet verkligen ingen dans på rosor och det finns fortfarande stunder då jag är kapabel till att göra precis vad som helst för att om så bara för en liten stund komma bort från mig själv och verkligheten som jag lever i. Men det som skiljer dåtid från nutid är att jag numera kan lägga band på mig själv och förhindra att diverse otrevligheter kommer att ske. Jag vågar till och med säga att jag i vissa stunder kan vara stolt över mig själv och allt det jag faktiskt lyckas åstadkomma.


Nåväl, vid ett-tiden ska jag och Bonzo ta ännu en härlig promenad ut i friska luften men tills dess blir det att slappa och njuta av närvaron av en varm och trygg hundkropp som för tillfället ligger utmattad och utpumpad och sover över mina fötter.

Ciao!