Lightning Crashes.

Jag klarar inte det här ensam ..

Det gör så förbannat ont just nu, det höll verkligen på att bli bättre ett tag men nu känns det som att jag ska falla i bitar igen, jag vet att den enda som egentligen kan rädda mig är jag själv men vart hittar man styrkan och hur ska man kunna tro på sig själv när ingen annan gör det? Min egen mamma har kallat mig svag och resten av familjen ska vi inte ens tala om

Jag kräver ingenting av någon, jag bara önskar att någon höll min hand på vägen.

Kommer jag någonsin att bli älskad? Jag menar verkligen älskad, kommer någon en vacker dag vakna och känna att världen inte hade varit den samma utan mig? Att jag inte går att leva utan och att man skulle vara beredd att göra precis vad som helst för mig?

Hade jag försvunnit, hade ingen reagerat

Alla lever sina liv, vandrar framåt och trots att jag försöker göra samma sak så fastnar jag likt förbannat alltid här.

Det är så patetiskt, så ironiskt. Innerst inne vet jag att jag på ett eller annat sätt kommer att kunna ta mig ur det här så länge viljan finns där men som det ser ut nu har jag inte ens alla dom verktyg som krävs och jag vet inte heller vart jag ska få dom ifrån eftersom alla vägrar hjälpa mig.

Jag har bönat och bett, gråtit och skrikigt. Allt jag vill är att må bra, inte bara en timme eller två utan jag vill ha ett riktigt liv. Jag vet att man inte alltid kan gå runt och bekymmerlöst vara lycklig men jag är så trött på ångestens klor som våldsamt river sönder min insida.

Vad ska jag ta mig till?

All my feelings comin' back again,
like a rollin' thunder chasing the wind.
Forces pullin' from the center of the Earth again.
I can feel it.

Två år.

Idag är det två år sedan min älskade faster Birgit Klev lämnade världen för alltid.

Jag saknar henne så det gör ont, en smärta som inte går att beskriva i ord. Jag vet att du gjorde ditt bästa, du slogs mot cancern och vägrade att ge upp, men den hemska sjukdomen gav inte med sig, den tog dig ifrån mig.

Du var den enda i min familj som accepterade mig från dag ett, du tvivlade aldrig på min styrka, du var i många år den enda som kunde acceptera miin situation och sjukdom. Du såg mig aldrig som det svarta fåret och du skämdes aldrig över mig och vände aldrig ryggen till, vilka misstag jag än begick så fanns du alltid där för mig. Jag är så oehört tacksam och lättad för att jag hann tacka dig gör allt du gjort, att jag fick känna din hand mot min kind och att fick krama dig en allra sista gång. Du var så kärleksfull och moderlig, jag vet att du älskade barn och väldigt gärna bli mamma. Du hade varit en fantastisk mor och jag beklagar att du aldrig fick upppleva det.

Ibland besöker du mig i mina drömmar och jag vet att du kan se mig,

Ibland får jag en konstig känsla i hela kroppen och känner din doft. Jag vet att det låter galet men jag älskar dom stunderna då det verkligen känns som att du är här. Jag kanske bara inbillar mig men det är ändå skönt att gå runt med känslan av att du trots allt kanske inte är så långt bort ändå. Jag undrar vad du skulle tycka och säga om du såg mig just nu, jag hoppas verkligen inre att jag har svikit dig med.

Jag älskar dig Birgit, har alltid gjort och kommer alltid att göra, vart du än är.

Det är en jobbig dag idag, men ikväll ska ljus tändas och jag ska hålla en tyst minut för min avlidna underbara faster.

Idag har jag varit och hämtat medicin i gula byggnaden (öppenvården), något jag gör en gång i veckan så jag får alltså dosetterna veckovis vilket funkar hur bra som helst. Men min dosett är vid det här laget så proppfull att jag egentigen hade behövt två, men på grund av brist på dosetter så får jag nästan hälften av mina mediciner i papperspåsar från apoteket.

Jag orkar inte ha det så här längre, jag förstår att det kan ta lång tid innan det mens bir tal om att trappa ner på vissa av mina mediciner då jag faktiskt behöver dom för att fixa dagen, medans andra mediciner har samma effekt som hallonbåtar. Dom pillerna ger mig absolut ingenting så varför kan vi inte börja trappa ner dom?

Jag vill ju så gärna bli medicinfri, helt och hållet. Jag vet att det kommer ta sin tid innan den dagen kommer, men jag är så trött på att bli övermedicinerad.


Jag har fått så många dumma kommentarer angående mina mediciner, en person frågade om jag självmedicinerade för att "flumma omkring" och få ett "benzorus". Han tyckte på allvar att jag var helt dum i huvudet när jag svarade nej, Enligt han var jag alltså korkad som inte självmedicinerade när jag hade sådana starka mediciner hemma. Jag tycker sådant är så fruktansvärt barnsligt. En annan person frågade om han fick köpa mina stesolid och självklart var svaret nej.

Att självmedicinera är enligt mig otroligt korkat. Jag är verkligen ingen narkoman, jag tar mina mediciner som jag ska och jag är inte heller någon "Drug Dealer"

Är så arg och förvirrad. Jag vill så gärna bli helt fri från medicinerna men jag har ju faktiskt dom av en anledning.

Jag mår egentligen helt okej just nu men nätterna är jobbiga men jag har lyckats lösa det på egen hand och blev av med ångeten UTAN att skada mig själv.

Det känns verkligen som att folk inte tror att jag kämpar, men det gör jag, är trött på att leva på detta viset och jag gör allt i min makt för att jag ska gå framåt och inte bakåt, men minnena från för kommer fortfarande på besök då óch då och det gör ont att tänka på mitt förflutns.

Jag ska framåt, jag ska fixa detta. Vad det än krävs så ska jag ta mig ur detta. Det kommer ta tid och i perioder vara väldigt tungt och svårt. Men jag ska ta mig igenom det. Har jag kommit så här långt så kan jag gott ta mig en bra bit till. Jag är en krigare.

ï just want to feel today, feel today, feel today
I just want to feel something today¨r
I just want to feel today, feel today, feel today
I just want to feel something today

I mitt förra inlägg glömde jag nämna att jag har en så kallad god man, han är lite speciell (men det får man vara), han är fruktansvärt snäll och kan hjälpa mig med nästan allting.

Jag har också blivit tilldelad en ny boendestöjare tack vare min gode man.

Men även denna boendestjödaren är väldigt speciell, hon är väldigt glad utav sig och kan inte sluta prata. Jag kan bli lite irriterad men hon är en vänlig och bra människa. Dock så träffar jag bara henne vat tredje vecka. Det känns bra att det gick att lösa men det är mindre bra att jag täffar boendestjödaren så sällan. Det kommer förmodligen sluta med att jag blir utan boendestöd igen. Men det gör egentligen ingenting då jag äntligen fått en kurator, jag har sedani Augusti förra året tjatat om att jag behöver någon att prata med, det tog verkligen lång tid, men jag hoppas att jag och kuratorn "klickar" och att hon förstår mig.

Det låter säkert konstigt att längta efter att få en kurator, men för mig är det ett stort steg, Jag har en lång väg kvar att gå och behöver all den hjälp och stöd jag kan få på vägen mot mitt mål.

Detta är INTE en blogg där man förskönar psykiska sjukdomar,självskadebeteende och medicinering. Detta ¨är en blogg om min långa resa till ett friskt liv. Tycker du inte om det jag skriver så låt bli att läsa.

Kampen
Jag har bestämt mig en gång för alla att jag ska klara det här

Men idag går alla mina tankar till min älskade faster. Vila i frid kära du ,,

i just want to know today, know today, know today
I just want to know something today
I just want to know today, know today, know todayKnow that maybe I will be ok


Ciao ..

Breathe me.

Okej, nu ger jag det här med bloggandet en allra sista chans.

Sedan jag skrev sist har vissa drömmar gått i uppfyllelse medans andra krossats totalt. Stödet som jag så dyrt och heligt lovades när jag skrevs ut från Orana och flyttade in i min första egna lägenhet var inte något annat än ett dåligt skämt. Det tog inte alls lång tid innan det blev extremt obekvämt mellan mig och mina boendestödjare, jag fick ett papper med massa regler men det var bara jag som skulle följa dessa, vi hade en deal om att jag alltid skulle kunna ringa dom om jag mådde dåigt eller behövde prata men dom tog mig inte på allvar utan kränkte mig istället med glåpord och slängde på luren i örat på mig. Jag och min mamma slet som djur för att jag skulle få andra boendestjödjare men efter att ha snackat med tre olika chefer och förklarat läget, som var helt oacceptabelt tröttnade jag och "sparkade" dom. Dom gav mig ändå inte den hjälp jag blivit lovad och var i behov av så med eller utan boendestödjare fick jag ändå klara mig själv. Den sista tiden var dom inget annat än medicinleverantörer, dom hämtade min dosett på vårdcentralen och kom till mig och lämnade den vid åtta på morgonen, jag öppnade bara dörren och tog emot dosetten, tittade inte på dom och sa inte ett ord. Att återigen bli felbehandlad och ses som ett skadedjur tog bokstavligt talat nästan död på mig. Saker och ting lugnade ner sig när jag slapp mobila stödet helt och hållet, jag kände mig inte alls lika stressad och konstigt nog så gick jag som jag först trodde inte i taket av att vara helt utan stöd och hjälp.

Även Orana har gjort mig otroligt besviken och verkligen gått över gränsen, varför lovade dom mig att jag alltid var välkommen på besök ute till den underbara gården mitt ute i ingenstans för att sedan fräsa åt mig i telefon att jag inte är inskriven där längre och inte välkommen? Jag har varit där en enda gång sedan jag blev utskriven, jag red Verdi en sväng i skogen men annars kändes det bara konstigt att vara där ute. Min gamla terapeut därifrån lovade att vi skulle hålla kontakten men det rann ut i sanden, jag var uppenbarlgen inte intressant längre när dom inte tjänade pengar på mig. En av dom största anledningarna till att jag stannade kvar i Kristianstad var för att jag då skulle ha nära till Orana. Jag är medveten om att det finns vissa regler personal på ett sådant ställe måste följa men dom behövde inte ljuga för mig, det krossade mitt hjärta att över en natt plötsligt vara så oönskad av personer som under två år alltid funnits där för mig och stöttat mig.

Nåväl, nog om Orana. Det är ett avslutat kapitel i mitt liv nu även om jag saknar "gänget", stallet och tryggheten man hade när man var i deras vård.

Jag har åtminsone fått en läkare inom öppenvården och hämtar numera mina mediciner där en gång i veckan, jag kommer inte överens med läkaren vilket inte direkt är någon överraskning då jag och psykriatiker inte går ihop, jag tycker dom alla är likadana och lika gärna hade kunnat vara besläktade med varandra. Det är både hur dom ser ut och hur dom pratar, deras kroppsspråk och hur dom ser på mig. Så fort man öppnar munnen känns det som att man får en ny medicin eller doshöjning av någon utav dom redan befintliga medicinerna.

Är så trött på alla dessa piller och ser fram emot att en vacker dag leva helt utan medicinering.

Men även om jag är inne i ännu en period full av stress och frustration så är inte allt svart. Den 7 Juli 2011 gick en livslång dröm i uppfyllelse då jag hämtade hem min lilla guldgosse Hector, en Golden Retriever som då var tio veckor gammal, idag är han tio månader. Jag älskade honom från första stund och han hjälper mig att hålla strukturen och är en mästare på att trösta. En promenad i friska luften för att rensat skallen, bollkastning på ängen eller kel i soffan gör att problemen åtminstone för en liten stund känns så avlägsna. Eftersom jag nu äntligen har egen hund så passar jag inte längre Bonzo om dagarna då han var något speciell och inte riktigt går ihop med andra hanhundar. Dom har dock träffats när Hector var valp och det gick alldeles utmärkt men nu när Hector är könsmogen skulle nog Bonzo ha väldigt svårt för att acceptera honom. Hector däremot älskar andra hundar, så fort han ser en annan hund vill han bara fram och leka. Han har skaffat sig några hundpolare här i närheten och det är alltid lika kul att bara se på när den lilla stora busen leker med sina vänner i rasthagen eller på ängen. Det funkar tack och lov väldigt bra med kaninen och hunden, Patrik är fortfarande mannen i huset och har lyckats skrämma slag på Hector ett flertal gåmger. Liten men tuff eller vad?

Jag är även så otroligt tacksam för att ha finaste Tess som vän, hon är verkligen en klippa och även om vi inte bor i samma stad och träffas alldeles för sällan så är hon aldrig långt borta då jag alltid bär med mig henne i mitt hjärta. Hennes godhet går inte att beskriva i ord. Hon är en underbar människa, en fantastisk vän och världens bästa mamma till lilla Love som växer så det knakar, känns som att det var igår han kom till världen och jag var livrädd för att hålla honom, han var så liten och såg så skör ut. Nu är han inne på sitt andra år och pratar och springer omkring, en liten kille full av bus. Det går inte att vara ledsen i hans sällskap.

För övrigt känns det som att våren äntligen är här och bara det gör att man mår lit bättre. Jag förstår inte vart all oro och stress egentligen kommer ifrån.

Ska ta mig en kopp kaffe och en cigarett ute på balkongen nu och bara njuta. Vi får väl se hur många år det tar innan jag skriver här nästa gång ;) Men först några bilder, en på Hector, en på Hector och mig, en bild där jag för första gången håller Love-Liten och en halvskum bild på mig!













Ciao!