Ciao, eller något.
fredag 27 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
För ord har aldrig betytt något förr.
Det bästa som finns när tankarna blir för många och tar över helt och hållet är att skriva tills fingrarna glöder, här är någonting som skall föreställa en låttext som jag en vacker dag, om jag nu orkar och får tid på något sätt tänkte fixa någon form av musik till ..
Ett steg tillbaka
Låt oss spola tillbaka tiden och börja om från noll
Det finns inget i hela världen som kan hindra oss nu
Jag vet att jag inte duger och inte heller räcker till
Men inatt så kan vi väl leva som om ingenting egentligen spelar någon roll
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Jag skakar och jag fryser
Jag vill inget mer än hem
Snälla säg att du minns åt vilket håll vi ska
För allting känns så meningslöst i en värld utan hat
Jag sparkar och jag skriker i något som skulle kunna vara panik
Men allt du gör är att stelt titta på
Och långsamt börja röra dig till musiken
Men du har ingen rätt att klandra mig
För innerst inne så är du precis likadan
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Jag viskar i ditt öra att det är nu som vi ska le
Du ryggar trött tillbaka och jag kan med en gång se
Att det som en gång varit aldrig kommer tillbaka
Och att det nu är dags att gå
Men du har ingen rätt att klandra mig
För innerst inne så är du precis likadan
Jag släpper taget nu om allt det som aldrig varit
Ropa mitt namn i stormen jag vänder mig inte om
Klandra mig om det nu är det du vill
För innerst inne så är vi ändå likadana
Så du om någon borde förstå
Att det nu är dags att vända om och följa den långa vägen tillbaka
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
För du vet precis lika väl som jag att ord bara är ord
Ja du vet att ord bara ärd ord
Och jag kan inte minnas när ord betydde något sist
Kan inte lova att det inte kommer att dyka upp mer låttexter och dikter här i bloggen, för det är ju så skönt att emellanåt få skriva av sig. För mig är det ett dyrt och heligt knep att slappna på om så bara för en liten, liten stund.
Ciao?
Ett steg tillbaka
Låt oss spola tillbaka tiden och börja om från noll
Det finns inget i hela världen som kan hindra oss nu
Jag vet att jag inte duger och inte heller räcker till
Men inatt så kan vi väl leva som om ingenting egentligen spelar någon roll
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Jag skakar och jag fryser
Jag vill inget mer än hem
Snälla säg att du minns åt vilket håll vi ska
För allting känns så meningslöst i en värld utan hat
Jag sparkar och jag skriker i något som skulle kunna vara panik
Men allt du gör är att stelt titta på
Och långsamt börja röra dig till musiken
Men du har ingen rätt att klandra mig
För innerst inne så är du precis likadan
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Jag viskar i ditt öra att det är nu som vi ska le
Du ryggar trött tillbaka och jag kan med en gång se
Att det som en gång varit aldrig kommer tillbaka
Och att det nu är dags att gå
Men du har ingen rätt att klandra mig
För innerst inne så är du precis likadan
Jag släpper taget nu om allt det som aldrig varit
Ropa mitt namn i stormen jag vänder mig inte om
Klandra mig om det nu är det du vill
För innerst inne så är vi ändå likadana
Så du om någon borde förstå
Att det nu är dags att vända om och följa den långa vägen tillbaka
Du vet att det bara är ord
Och ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
Du vet att det bara är ord
Och ord har vi fått nog av här
För ord har aldrig betytt något förr
Så varför skulle det göra det nu
För du vet precis lika väl som jag att ord bara är ord
Ja du vet att ord bara ärd ord
Och jag kan inte minnas när ord betydde något sist
Kan inte lova att det inte kommer att dyka upp mer låttexter och dikter här i bloggen, för det är ju så skönt att emellanåt få skriva av sig. För mig är det ett dyrt och heligt knep att slappna på om så bara för en liten, liten stund.
Ciao?
lördag 7 augusti 2010
Instängda tankar som aldrig får luft.
Jag vet inte om jag gör fel som envist vägrar släppa taget om det som en gång var jag.
Jag famlar i mörker och hittar likt förbannat inte ut, varför ska det vara så svårt att hålla balansen, att alltid vara stabil?
Någonstans på vägen så tappade jag bort mig själv och allt det som hörde där till, jag letar förgäves men hittar inga spår, inga ledtrådar som kan hjälpa mig tillbaka till den värld som jag en gång i tiden dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig återvända till.
Jag har tröttnat på att driva omkring men vet varken ut eller in hur jag någonsin ska hitta hem. Jag börjar tvivla på att det finns en plats för mig här, för hur hårt jag än anstränger mig så passar jag inte in någonstans. Ett av dom drybaraste knepen jag har är att krossa innan jag själv hinner krossas. På så sätt får jag mer tid, men jag har inte den blekaste aning om till vad.
Jag är rädd för att älska och för trött för att orka hata.
Jag har varit med om så mycket elände och har länge trott att det skulle göra mig starkare men när jag möter min egen blick i den smutsfläckiga badrumsspegeln så är allt jag ser rädsla och en glimt av desperation. Varför ska det vara så svårt att orka och varför ska det vara så lätt att bara lägga sig ner på marken och ge upp? Jag behöver inte mer motgångar nu. Jag är trött på att såra, trött på att aldrig räcka till.
Jag sprang genom en mörk och fientlig stad på bara fötter, gatuljusen glittrade men allt annat var dött. Jag var jagad och sårbar och visste att min enda chans att överleva var att springa min väg, men nu i efterhand så inser jag att jag sprang alldeles för fort och utan att veta vad det egentligen var jag lämnade bakom mig.
Det finns så mycket frågetecken som behöver suddas ut men som jag vet att jag för evigt kommer tvingas att leva med.
Du vet att jag älskar dig, och jag vet att jag inte borde. Du är en utav dom viktigaste personerna i mitt liv, glöm aldrig det.
Ciao!
Jag famlar i mörker och hittar likt förbannat inte ut, varför ska det vara så svårt att hålla balansen, att alltid vara stabil?
Någonstans på vägen så tappade jag bort mig själv och allt det som hörde där till, jag letar förgäves men hittar inga spår, inga ledtrådar som kan hjälpa mig tillbaka till den värld som jag en gång i tiden dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig återvända till.
Jag har tröttnat på att driva omkring men vet varken ut eller in hur jag någonsin ska hitta hem. Jag börjar tvivla på att det finns en plats för mig här, för hur hårt jag än anstränger mig så passar jag inte in någonstans. Ett av dom drybaraste knepen jag har är att krossa innan jag själv hinner krossas. På så sätt får jag mer tid, men jag har inte den blekaste aning om till vad.
Jag är rädd för att älska och för trött för att orka hata.
Jag har varit med om så mycket elände och har länge trott att det skulle göra mig starkare men när jag möter min egen blick i den smutsfläckiga badrumsspegeln så är allt jag ser rädsla och en glimt av desperation. Varför ska det vara så svårt att orka och varför ska det vara så lätt att bara lägga sig ner på marken och ge upp? Jag behöver inte mer motgångar nu. Jag är trött på att såra, trött på att aldrig räcka till.
Jag sprang genom en mörk och fientlig stad på bara fötter, gatuljusen glittrade men allt annat var dött. Jag var jagad och sårbar och visste att min enda chans att överleva var att springa min väg, men nu i efterhand så inser jag att jag sprang alldeles för fort och utan att veta vad det egentligen var jag lämnade bakom mig.
Det finns så mycket frågetecken som behöver suddas ut men som jag vet att jag för evigt kommer tvingas att leva med.
Du vet att jag älskar dig, och jag vet att jag inte borde. Du är en utav dom viktigaste personerna i mitt liv, glöm aldrig det.
Ciao!
måndag 2 augusti 2010
Ännu ett steg i rätt riktning?
God förmiddag!
För första gången på väldigt länge så är jag stolt över mig själv, jag lyckades banne mig att stiga upp i morse alldeles själv. Klockan åtta stod jag i köket, drack oboy och var redo för att börja med dagens stallarbete. För ungefär tre veckor sedan så bestämde personalen tillsammans med mig att det här med att jag sover till långt efter lunch nästan varje dag måste nå sitt slut. Jag mår ju så dåligt dom dagarna då jag inte lyckas ta mig upp ur sängen och bara blir liggandes, för jag vill ju så gärna vara i stallet och komma in i rutinerna men emellanåt så känns det som en omöjlighet. Men det beslutades helt enkelt att dom skulle väcka mig på det sättet som man väcker äldre människor på tex vårdhem och äldreboende. Personalen gå alltså in i mitt rum, tänder ljuset och går sedan och sätter sig i sängen bredvid en sovande Emma. Dom börjar prata med mig och efter en stund så börjar jag förmodligen att svara men är fortfarande kvar i sömnens sköna dvala. Efter ännu en liten stund när jag kvicknat till så lyfter dom på täcket och lyfter ner mina ben till golvet och efter det så hjälper dom mig försiktigt men ändå bestämt att sätta mig upp. Sedan väntar dom på mig i rummet medans jag klär på mig och går på toaletten, och efter det så bär det av till rökrutan för en välförtjänt morgonciggarett. Detta finurliga väckingssätt fungerade hur bra som helst i början, jag känner mig hemsk som lägger det här på personalen men det är precis som att dom på senaste tiden inte orkat lägga riktigt lika mycket tid på att få upp mig på mornarna som dom gjorde när vi började med den här "proceduren". Flera gånger så har dom helt enkelt inte haft tid att vänta på mig medans jag är inne på toaletten, och trött som jag är så har jag ett flertal gånger lyckats somna på det hårda och kalla kaklet i badrummet. Det är Emma i ett nötskal det ..
I eftermiddag blir det till att rida kanelbullen, himlen är grå och det lär ju förmodligen att börja regna någon gång under dagen men hade ändå tänkt att vi skulle våga oss ut i skogen en runda. Förhoppningsvis så är det mindre kryp ute när det är sådant här väder.
Jag känner mig så trygg uppe på Verdis rygg, det känns som att vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra vid det här laget och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna klara av att skiljas från honom.
Patrik ska såklart också få sin dos av kärlek idag, sist jag var inne hos honom så låg han alldeles platt på mage på sitt plasthus i buren med utsträckta ben och såg allmänt belåten ut. Han är ju så söt, min lilla Patte-Fnatte.
Ciao!
För första gången på väldigt länge så är jag stolt över mig själv, jag lyckades banne mig att stiga upp i morse alldeles själv. Klockan åtta stod jag i köket, drack oboy och var redo för att börja med dagens stallarbete. För ungefär tre veckor sedan så bestämde personalen tillsammans med mig att det här med att jag sover till långt efter lunch nästan varje dag måste nå sitt slut. Jag mår ju så dåligt dom dagarna då jag inte lyckas ta mig upp ur sängen och bara blir liggandes, för jag vill ju så gärna vara i stallet och komma in i rutinerna men emellanåt så känns det som en omöjlighet. Men det beslutades helt enkelt att dom skulle väcka mig på det sättet som man väcker äldre människor på tex vårdhem och äldreboende. Personalen gå alltså in i mitt rum, tänder ljuset och går sedan och sätter sig i sängen bredvid en sovande Emma. Dom börjar prata med mig och efter en stund så börjar jag förmodligen att svara men är fortfarande kvar i sömnens sköna dvala. Efter ännu en liten stund när jag kvicknat till så lyfter dom på täcket och lyfter ner mina ben till golvet och efter det så hjälper dom mig försiktigt men ändå bestämt att sätta mig upp. Sedan väntar dom på mig i rummet medans jag klär på mig och går på toaletten, och efter det så bär det av till rökrutan för en välförtjänt morgonciggarett. Detta finurliga väckingssätt fungerade hur bra som helst i början, jag känner mig hemsk som lägger det här på personalen men det är precis som att dom på senaste tiden inte orkat lägga riktigt lika mycket tid på att få upp mig på mornarna som dom gjorde när vi började med den här "proceduren". Flera gånger så har dom helt enkelt inte haft tid att vänta på mig medans jag är inne på toaletten, och trött som jag är så har jag ett flertal gånger lyckats somna på det hårda och kalla kaklet i badrummet. Det är Emma i ett nötskal det ..
I eftermiddag blir det till att rida kanelbullen, himlen är grå och det lär ju förmodligen att börja regna någon gång under dagen men hade ändå tänkt att vi skulle våga oss ut i skogen en runda. Förhoppningsvis så är det mindre kryp ute när det är sådant här väder.
Jag känner mig så trygg uppe på Verdis rygg, det känns som att vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra vid det här laget och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna klara av att skiljas från honom.
Patrik ska såklart också få sin dos av kärlek idag, sist jag var inne hos honom så låg han alldeles platt på mage på sitt plasthus i buren med utsträckta ben och såg allmänt belåten ut. Han är ju så söt, min lilla Patte-Fnatte.
Ciao!
söndag 1 augusti 2010
Älskling, jag är hemma!
Hallå ..
Jag börjar tröttna mer och mer på mina egna begränsningar för varje dag som går, jag har varit medveten om dom länge men dom har nog aldrig tidigare plågat mig så mycket som dom gör just nu. I dagsläget så känner jag mig själv bättre än någonsin förr men det finns fortfarande en hel del frågetecken kvar som bara väntar på att få suddas ut. Jag är osäker på mig själv och vad jag egentligen är kapabel till, om jag verkligen är så stark som jag i vissa stunder faktiskt känner mig eller om det bara är min egen hjärna som ännu en gång spelar mig ett elakt spratt. Dom senaste åren så har jag gång på gång fått höra av alla möjliga och omöjliga människor att jag måste sluta att fly ifrån mig själv och acceptera mina egna svagheter och alla dessa obekväma situationer som jag hamnar i tack vare dom, men det är aldrig någon som gett mig en handbok om hur jag steg för steg ska kunna klara av att leva med mig själv. Det finns så mycket här i livet som jag älskar men som jag hela tiden tvingas att ta avstånd ifrån på grund av att jag är rädd för att misslyckas och trassla in mig själv ännu mer. I bakhuvudet så har jag fortfarande med mig mina gamla visdomsord från förr, att så länge jag inte har någonting som verkligen betyder någonting för mig så har jag inte heller någonting som någon eller något kan ta ifrån mig, och därmed är jag inte sårbar. I längden så fungerar det inte att dagligen tvinga sig själv att tänka i dom banorna, världen blir bara ännu mer fyrkantig än vad den egentligen är och man blir i längden egentligen bara ännu mera sårbar utav att aldrig tillåta sig själv att skratta, ha roligt, eller ens en gång le.
Jag har kommit så långt, men har fortfarande en bra bit att gå. Varför ska det alltid vara så, att dom sista stegen är dom som också är dom svåraste?
Hur ska man någonsin kunna bli hel om man aldrig varit trasig? Och hur ska man någonsin kunna vara glad om man aldrig varit ledsen?
Antar att jag tänker alldeles för mycket, det är dock ingenting jag kan rå för. Det spelar ingen roll hur hårt jag anstränger mig för att stoppa alla tankar som far omkring både i och utanför mitt huvud. Det är helt enkelt omöjligt att låsa in dom och sedan slänga nyckeln i någon mörk, djup och mystisk sjö.
Jag tvingar ingen att läsa, tycker du inte om det jag skriver så får du helt enkelt bara låta bli att ögna dig igenom mina texter.
Ska gå och äta på ännu en piggelin, det är ju trots allt fortfarande sommar ..
Ciao!
(Avslutar med en bild på världens finaste kanin, nämligen Patrik!)
Jag börjar tröttna mer och mer på mina egna begränsningar för varje dag som går, jag har varit medveten om dom länge men dom har nog aldrig tidigare plågat mig så mycket som dom gör just nu. I dagsläget så känner jag mig själv bättre än någonsin förr men det finns fortfarande en hel del frågetecken kvar som bara väntar på att få suddas ut. Jag är osäker på mig själv och vad jag egentligen är kapabel till, om jag verkligen är så stark som jag i vissa stunder faktiskt känner mig eller om det bara är min egen hjärna som ännu en gång spelar mig ett elakt spratt. Dom senaste åren så har jag gång på gång fått höra av alla möjliga och omöjliga människor att jag måste sluta att fly ifrån mig själv och acceptera mina egna svagheter och alla dessa obekväma situationer som jag hamnar i tack vare dom, men det är aldrig någon som gett mig en handbok om hur jag steg för steg ska kunna klara av att leva med mig själv. Det finns så mycket här i livet som jag älskar men som jag hela tiden tvingas att ta avstånd ifrån på grund av att jag är rädd för att misslyckas och trassla in mig själv ännu mer. I bakhuvudet så har jag fortfarande med mig mina gamla visdomsord från förr, att så länge jag inte har någonting som verkligen betyder någonting för mig så har jag inte heller någonting som någon eller något kan ta ifrån mig, och därmed är jag inte sårbar. I längden så fungerar det inte att dagligen tvinga sig själv att tänka i dom banorna, världen blir bara ännu mer fyrkantig än vad den egentligen är och man blir i längden egentligen bara ännu mera sårbar utav att aldrig tillåta sig själv att skratta, ha roligt, eller ens en gång le.
Jag har kommit så långt, men har fortfarande en bra bit att gå. Varför ska det alltid vara så, att dom sista stegen är dom som också är dom svåraste?
Hur ska man någonsin kunna bli hel om man aldrig varit trasig? Och hur ska man någonsin kunna vara glad om man aldrig varit ledsen?
Antar att jag tänker alldeles för mycket, det är dock ingenting jag kan rå för. Det spelar ingen roll hur hårt jag anstränger mig för att stoppa alla tankar som far omkring både i och utanför mitt huvud. Det är helt enkelt omöjligt att låsa in dom och sedan slänga nyckeln i någon mörk, djup och mystisk sjö.
Jag tvingar ingen att läsa, tycker du inte om det jag skriver så får du helt enkelt bara låta bli att ögna dig igenom mina texter.
Ska gå och äta på ännu en piggelin, det är ju trots allt fortfarande sommar ..
Ciao!
(Avslutar med en bild på världens finaste kanin, nämligen Patrik!)
lördag 31 juli 2010
Ännu en ny blogg ..
Jag är tillbaka
Det känns verkligen som att allting händer på samma gång, och då menar jag verkligen allting.
I torsdags så var jag och en av mina två terapeuter och kollade på utslusslägenheterna inne i Kristianstad och om jag har förstått hela saken rätt så är det meningen att jag bara inom några veckor ska börja flytta ut. Det kommer dock att ske väldigt långsamt vilket jag inte är något annat än glad för. Även om mitt mål är att lite längre fram kunna klara mig helt själv så är jag medveten om att jag just nu behöver all den stöttning jag kan få. Jag har kommit så långt men har fortfarande en bra bit kvar att gå. Samtidigt som jag är taggad och glad för att det faktiskt kommer att hända någonting snart så kan jag inte låta bli att vara nervös och tänka på allt det som faktiskt kan gå åt helvete. Men men, jag antar att jag får ta det som det kommer.
På tal om något helt annat så har jag den senaste veckan haft så fruktansvärt ont i magen, varit inne på akuten några vändor där dom såklart inte tar mig på allvar. Men jag antar att det bara var dumt att ens förvänta sig något annat ..
På grund av smärtorna i magen så har jag inte haft orken till att varken rida eller ta in och pyssla om min älskade kanelbulle Verdi, någonting som jag har så fruktansvärt dåligt samvete för. Idag hade jag i alla fall tänkt att vi lite senare ska ut i skogen en runda och efter det så förtjänar han ett riktigt långt och skönt bad. Jag har saknat honom och undrar hur fan jag kommer att klara mig utan min lilla tjockis när jag väl sitter i lägenheten.
Patrik var ute en sväng i "trädgården" i förmiddags, han åt några maskrosblad och såg faktiskt väldigt nöjd och belåten ut. Jag älskar min lilla hårboll till kanin, något så fruktansvärt.
Jaja, ska gå och försöka ta tag i saker och ting nu.
Ciao!
(Fick en systemkamera i 18-årspresent av päronen, tänkte ladda upp lite bilder på deras bedårande hund Nina. Jag är ingen mästerfotograf men har alltid tyckt att det är roligt att både ta och ha bilder och jag antar att det är det som är huvudsaken)
´
Det känns verkligen som att allting händer på samma gång, och då menar jag verkligen allting.
I torsdags så var jag och en av mina två terapeuter och kollade på utslusslägenheterna inne i Kristianstad och om jag har förstått hela saken rätt så är det meningen att jag bara inom några veckor ska börja flytta ut. Det kommer dock att ske väldigt långsamt vilket jag inte är något annat än glad för. Även om mitt mål är att lite längre fram kunna klara mig helt själv så är jag medveten om att jag just nu behöver all den stöttning jag kan få. Jag har kommit så långt men har fortfarande en bra bit kvar att gå. Samtidigt som jag är taggad och glad för att det faktiskt kommer att hända någonting snart så kan jag inte låta bli att vara nervös och tänka på allt det som faktiskt kan gå åt helvete. Men men, jag antar att jag får ta det som det kommer.
På tal om något helt annat så har jag den senaste veckan haft så fruktansvärt ont i magen, varit inne på akuten några vändor där dom såklart inte tar mig på allvar. Men jag antar att det bara var dumt att ens förvänta sig något annat ..
På grund av smärtorna i magen så har jag inte haft orken till att varken rida eller ta in och pyssla om min älskade kanelbulle Verdi, någonting som jag har så fruktansvärt dåligt samvete för. Idag hade jag i alla fall tänkt att vi lite senare ska ut i skogen en runda och efter det så förtjänar han ett riktigt långt och skönt bad. Jag har saknat honom och undrar hur fan jag kommer att klara mig utan min lilla tjockis när jag väl sitter i lägenheten.
Patrik var ute en sväng i "trädgården" i förmiddags, han åt några maskrosblad och såg faktiskt väldigt nöjd och belåten ut. Jag älskar min lilla hårboll till kanin, något så fruktansvärt.
Jaja, ska gå och försöka ta tag i saker och ting nu.
Ciao!
(Fick en systemkamera i 18-årspresent av päronen, tänkte ladda upp lite bilder på deras bedårande hund Nina. Jag är ingen mästerfotograf men har alltid tyckt att det är roligt att både ta och ha bilder och jag antar att det är det som är huvudsaken)
´
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)