God förmiddag!
För första gången på väldigt länge så är jag stolt över mig själv, jag lyckades banne mig att stiga upp i morse alldeles själv. Klockan åtta stod jag i köket, drack oboy och var redo för att börja med dagens stallarbete. För ungefär tre veckor sedan så bestämde personalen tillsammans med mig att det här med att jag sover till långt efter lunch nästan varje dag måste nå sitt slut. Jag mår ju så dåligt dom dagarna då jag inte lyckas ta mig upp ur sängen och bara blir liggandes, för jag vill ju så gärna vara i stallet och komma in i rutinerna men emellanåt så känns det som en omöjlighet. Men det beslutades helt enkelt att dom skulle väcka mig på det sättet som man väcker äldre människor på tex vårdhem och äldreboende. Personalen gå alltså in i mitt rum, tänder ljuset och går sedan och sätter sig i sängen bredvid en sovande Emma. Dom börjar prata med mig och efter en stund så börjar jag förmodligen att svara men är fortfarande kvar i sömnens sköna dvala. Efter ännu en liten stund när jag kvicknat till så lyfter dom på täcket och lyfter ner mina ben till golvet och efter det så hjälper dom mig försiktigt men ändå bestämt att sätta mig upp. Sedan väntar dom på mig i rummet medans jag klär på mig och går på toaletten, och efter det så bär det av till rökrutan för en välförtjänt morgonciggarett. Detta finurliga väckingssätt fungerade hur bra som helst i början, jag känner mig hemsk som lägger det här på personalen men det är precis som att dom på senaste tiden inte orkat lägga riktigt lika mycket tid på att få upp mig på mornarna som dom gjorde när vi började med den här "proceduren". Flera gånger så har dom helt enkelt inte haft tid att vänta på mig medans jag är inne på toaletten, och trött som jag är så har jag ett flertal gånger lyckats somna på det hårda och kalla kaklet i badrummet. Det är Emma i ett nötskal det ..
I eftermiddag blir det till att rida kanelbullen, himlen är grå och det lär ju förmodligen att börja regna någon gång under dagen men hade ändå tänkt att vi skulle våga oss ut i skogen en runda. Förhoppningsvis så är det mindre kryp ute när det är sådant här väder.
Jag känner mig så trygg uppe på Verdis rygg, det känns som att vi har hunnit lära känna varandra väldigt bra vid det här laget och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna klara av att skiljas från honom.
Patrik ska såklart också få sin dos av kärlek idag, sist jag var inne hos honom så låg han alldeles platt på mage på sitt plasthus i buren med utsträckta ben och såg allmänt belåten ut. Han är ju så söt, min lilla Patte-Fnatte.
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar