Tänk om allt som behövdes för att lyckas här i livet var en GPS, en GPS som guidar dig till platser minnen och tider, säger åt dig att göra en U-sväng när du ännu en gång lämnat ett kapitel i ditt eget liv alladels för tidigt. en GPS som talar om vilken väg som leder dig till det där mycket omtalande helt problemfria livet, Därav rubriken: Om möjligt gör en U-sväng.
Nu var det minst sagt längesedan man var här! Mycket har hunnit hända under tiden, både bra och mindre bra saker...
Jag bor inte längre kvar på själva behandlingshemmet utan flyttade till en så kallad utslussningslägenhet den 8 september 2009. Det var med skräckblandad förtjusning som jag packade ner alla mina tillhörigheter i flyttlådor från Harald Nyborg och lastade in dom i den en utav hemmets tre bilar.
Äntligen så var jag på väg ut i samhället och det "riktiga" livet, en dag som jag väntat på i någonting som känns som en evighet men som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag faktiskt skulle få uppleva, men nu var jag alltså på väg ut i samhället, det är nu jag har chansen att en gång gör alla börja om på nytt, börja bygga upp någonting som ska föreställa ett relativt lyckligt liv där varken ångest, tvångstankar och självskadebeteende existerade. När jag packade upp mina saker i den ännu relativt tomma ettan så tryckte rädslan för att misslyckas obehagligt på innanför bröstet, och visst misslyckades jag, det var snedsteg efter snedsteg och ett och annat återfall flög in i bilden med. Visst, det var verkligen inte bra, ingenting jag är stolt över och inte heller någonting jag vill dela med mig av här, åtminstonde inte detaljerna eftersom jag redan skrivit att det har varit lite snedsteg och återfall, så det vet ni ju redan ändå.
Det kan hända att jag ibland kanske berättar lite mer än vad jag borde, men samtidigt så tvingar jag ingen att följa min blogg, så gillar du inte det jag skriver så får du helt enkelt låta bli att läsa!
Min älskade gosiga Patrik är åtminstone grymt lycklig över att få skutta omkring fritt i lägenheten i princip dygnet runt, jag är osäker på om jag hade fixat att bo här och följa rutinerna såpass bra som jag faktiskt gör utan honom, det låter säkert vansinnigt att en liten kanin kan göra så stor skillnad men för mig är han så mycket mer än "bara" ett djur. Han är hela min värld, meningen till att jag stiger upp om morgnarna och fortsätter kämpa.
Känslan av hans sametslena päls som varsamt smeker min kind är beviset på att livet trots allt faktiskt är värt att leva.
Jag älskar honom så förbannat mycket
Även Jul och nyår har hunnit att passera, Julen 2010 var precis som jag ville att den skulle vara, jag satt hemma med med Patrik och slötittade på dumburken. Och det är precis så som jag vill ha det på Julafton. För mig så är det varken något stort eller meningsfullt det där med att fira jul, jag ser det som barnens högtid så varför ska jag då som barnlös lägga tid, pengar och energi på att planera, fixa och dona inför någonting som ändå bara kommer att genomföras halvdant?
Nyårsafton däremot är och har alltid varit något speciellt för mig, det har på något sätt varit en chans till att börja om på nytt, för man hoppas ju oavsett vad alltid att det nya året kommer att bli bättre än det förra. Och jag måste verkligen helhjärtat tillägga att nyårsaftonen 2010/2011 var en utav dom bästa, nyktraste och mysigaste någonsin. Den spenderades med min fina älskade vän Tess och hennes lilla charmtroll till Son Love, en stilig liten kille som föddes den 14:nde Juli 2010 och som firade sin allra första nyårsafton tillsammans med sin mamma och mig, det var sannerligen en riktig ära att ha dom här! Det skålades pommac och kramades, nyktert men fruktansvärt mysigt och varmt!
För övrigt så är jag numera dagmatte till tokdunden Bonzo som är av rasen Spansk vattenhund och som har kommit till att bli en nära och äkta vän. Det är helt sjukt att man kan få betalt för att kela, leka och motionera med en busig och livfull vän :)
Men trots framstegen och alla trevliga stunder så är livet verkligen ingen dans på rosor och det finns fortfarande stunder då jag är kapabel till att göra precis vad som helst för att om så bara för en liten stund komma bort från mig själv och verkligheten som jag lever i. Men det som skiljer dåtid från nutid är att jag numera kan lägga band på mig själv och förhindra att diverse otrevligheter kommer att ske. Jag vågar till och med säga att jag i vissa stunder kan vara stolt över mig själv och allt det jag faktiskt lyckas åstadkomma.
Nåväl, vid ett-tiden ska jag och Bonzo ta ännu en härlig promenad ut i friska luften men tills dess blir det att slappa och njuta av närvaron av en varm och trygg hundkropp som för tillfället ligger utmattad och utpumpad och sover över mina fötter.
Ciao!
