Jag vet inte om jag gör fel som envist vägrar släppa taget om det som en gång var jag.
Jag famlar i mörker och hittar likt förbannat inte ut, varför ska det vara så svårt att hålla balansen, att alltid vara stabil?
Någonstans på vägen så tappade jag bort mig själv och allt det som hörde där till, jag letar förgäves men hittar inga spår, inga ledtrådar som kan hjälpa mig tillbaka till den värld som jag en gång i tiden dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig återvända till.
Jag har tröttnat på att driva omkring men vet varken ut eller in hur jag någonsin ska hitta hem. Jag börjar tvivla på att det finns en plats för mig här, för hur hårt jag än anstränger mig så passar jag inte in någonstans. Ett av dom drybaraste knepen jag har är att krossa innan jag själv hinner krossas. På så sätt får jag mer tid, men jag har inte den blekaste aning om till vad.
Jag är rädd för att älska och för trött för att orka hata.
Jag har varit med om så mycket elände och har länge trott att det skulle göra mig starkare men när jag möter min egen blick i den smutsfläckiga badrumsspegeln så är allt jag ser rädsla och en glimt av desperation. Varför ska det vara så svårt att orka och varför ska det vara så lätt att bara lägga sig ner på marken och ge upp? Jag behöver inte mer motgångar nu. Jag är trött på att såra, trött på att aldrig räcka till.
Jag sprang genom en mörk och fientlig stad på bara fötter, gatuljusen glittrade men allt annat var dött. Jag var jagad och sårbar och visste att min enda chans att överleva var att springa min väg, men nu i efterhand så inser jag att jag sprang alldeles för fort och utan att veta vad det egentligen var jag lämnade bakom mig.
Det finns så mycket frågetecken som behöver suddas ut men som jag vet att jag för evigt kommer tvingas att leva med.
Du vet att jag älskar dig, och jag vet att jag inte borde. Du är en utav dom viktigaste personerna i mitt liv, glöm aldrig det.
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar