Jag klarar inte det här ensam ..
Det gör så förbannat ont just nu, det höll verkligen på att bli bättre ett tag men nu känns det som att jag ska falla i bitar igen, jag vet att den enda som egentligen kan rädda mig är jag själv men vart hittar man styrkan och hur ska man kunna tro på sig själv när ingen annan gör det? Min egen mamma har kallat mig svag och resten av familjen ska vi inte ens tala om
Jag kräver ingenting av någon, jag bara önskar att någon höll min hand på vägen.
Kommer jag någonsin att bli älskad? Jag menar verkligen älskad, kommer någon en vacker dag vakna och känna att världen inte hade varit den samma utan mig? Att jag inte går att leva utan och att man skulle vara beredd att göra precis vad som helst för mig?
Hade jag försvunnit, hade ingen reagerat
Alla lever sina liv, vandrar framåt och trots att jag försöker göra samma sak så fastnar jag likt förbannat alltid här.
Det är så patetiskt, så ironiskt. Innerst inne vet jag att jag på ett eller annat sätt kommer att kunna ta mig ur det här så länge viljan finns där men som det ser ut nu har jag inte ens alla dom verktyg som krävs och jag vet inte heller vart jag ska få dom ifrån eftersom alla vägrar hjälpa mig.
Jag har bönat och bett, gråtit och skrikigt. Allt jag vill är att må bra, inte bara en timme eller två utan jag vill ha ett riktigt liv. Jag vet att man inte alltid kan gå runt och bekymmerlöst vara lycklig men jag är så trött på ångestens klor som våldsamt river sönder min insida.
Vad ska jag ta mig till?
All my feelings comin' back again,
like a rollin' thunder chasing the wind.
Forces pullin' from the center of the Earth again.
I can feel it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar