Två år.

Idag är det två år sedan min älskade faster Birgit Klev lämnade världen för alltid.

Jag saknar henne så det gör ont, en smärta som inte går att beskriva i ord. Jag vet att du gjorde ditt bästa, du slogs mot cancern och vägrade att ge upp, men den hemska sjukdomen gav inte med sig, den tog dig ifrån mig.

Du var den enda i min familj som accepterade mig från dag ett, du tvivlade aldrig på min styrka, du var i många år den enda som kunde acceptera miin situation och sjukdom. Du såg mig aldrig som det svarta fåret och du skämdes aldrig över mig och vände aldrig ryggen till, vilka misstag jag än begick så fanns du alltid där för mig. Jag är så oehört tacksam och lättad för att jag hann tacka dig gör allt du gjort, att jag fick känna din hand mot min kind och att fick krama dig en allra sista gång. Du var så kärleksfull och moderlig, jag vet att du älskade barn och väldigt gärna bli mamma. Du hade varit en fantastisk mor och jag beklagar att du aldrig fick upppleva det.

Ibland besöker du mig i mina drömmar och jag vet att du kan se mig,

Ibland får jag en konstig känsla i hela kroppen och känner din doft. Jag vet att det låter galet men jag älskar dom stunderna då det verkligen känns som att du är här. Jag kanske bara inbillar mig men det är ändå skönt att gå runt med känslan av att du trots allt kanske inte är så långt bort ändå. Jag undrar vad du skulle tycka och säga om du såg mig just nu, jag hoppas verkligen inre att jag har svikit dig med.

Jag älskar dig Birgit, har alltid gjort och kommer alltid att göra, vart du än är.

Det är en jobbig dag idag, men ikväll ska ljus tändas och jag ska hålla en tyst minut för min avlidna underbara faster.

Idag har jag varit och hämtat medicin i gula byggnaden (öppenvården), något jag gör en gång i veckan så jag får alltså dosetterna veckovis vilket funkar hur bra som helst. Men min dosett är vid det här laget så proppfull att jag egentigen hade behövt två, men på grund av brist på dosetter så får jag nästan hälften av mina mediciner i papperspåsar från apoteket.

Jag orkar inte ha det så här längre, jag förstår att det kan ta lång tid innan det mens bir tal om att trappa ner på vissa av mina mediciner då jag faktiskt behöver dom för att fixa dagen, medans andra mediciner har samma effekt som hallonbåtar. Dom pillerna ger mig absolut ingenting så varför kan vi inte börja trappa ner dom?

Jag vill ju så gärna bli medicinfri, helt och hållet. Jag vet att det kommer ta sin tid innan den dagen kommer, men jag är så trött på att bli övermedicinerad.


Jag har fått så många dumma kommentarer angående mina mediciner, en person frågade om jag självmedicinerade för att "flumma omkring" och få ett "benzorus". Han tyckte på allvar att jag var helt dum i huvudet när jag svarade nej, Enligt han var jag alltså korkad som inte självmedicinerade när jag hade sådana starka mediciner hemma. Jag tycker sådant är så fruktansvärt barnsligt. En annan person frågade om han fick köpa mina stesolid och självklart var svaret nej.

Att självmedicinera är enligt mig otroligt korkat. Jag är verkligen ingen narkoman, jag tar mina mediciner som jag ska och jag är inte heller någon "Drug Dealer"

Är så arg och förvirrad. Jag vill så gärna bli helt fri från medicinerna men jag har ju faktiskt dom av en anledning.

Jag mår egentligen helt okej just nu men nätterna är jobbiga men jag har lyckats lösa det på egen hand och blev av med ångeten UTAN att skada mig själv.

Det känns verkligen som att folk inte tror att jag kämpar, men det gör jag, är trött på att leva på detta viset och jag gör allt i min makt för att jag ska gå framåt och inte bakåt, men minnena från för kommer fortfarande på besök då óch då och det gör ont att tänka på mitt förflutns.

Jag ska framåt, jag ska fixa detta. Vad det än krävs så ska jag ta mig ur detta. Det kommer ta tid och i perioder vara väldigt tungt och svårt. Men jag ska ta mig igenom det. Har jag kommit så här långt så kan jag gott ta mig en bra bit till. Jag är en krigare.

ï just want to feel today, feel today, feel today
I just want to feel something today¨r
I just want to feel today, feel today, feel today
I just want to feel something today

I mitt förra inlägg glömde jag nämna att jag har en så kallad god man, han är lite speciell (men det får man vara), han är fruktansvärt snäll och kan hjälpa mig med nästan allting.

Jag har också blivit tilldelad en ny boendestöjare tack vare min gode man.

Men även denna boendestjödaren är väldigt speciell, hon är väldigt glad utav sig och kan inte sluta prata. Jag kan bli lite irriterad men hon är en vänlig och bra människa. Dock så träffar jag bara henne vat tredje vecka. Det känns bra att det gick att lösa men det är mindre bra att jag täffar boendestjödaren så sällan. Det kommer förmodligen sluta med att jag blir utan boendestöd igen. Men det gör egentligen ingenting då jag äntligen fått en kurator, jag har sedani Augusti förra året tjatat om att jag behöver någon att prata med, det tog verkligen lång tid, men jag hoppas att jag och kuratorn "klickar" och att hon förstår mig.

Det låter säkert konstigt att längta efter att få en kurator, men för mig är det ett stort steg, Jag har en lång väg kvar att gå och behöver all den hjälp och stöd jag kan få på vägen mot mitt mål.

Detta är INTE en blogg där man förskönar psykiska sjukdomar,självskadebeteende och medicinering. Detta ¨är en blogg om min långa resa till ett friskt liv. Tycker du inte om det jag skriver så låt bli att läsa.

Kampen
Jag har bestämt mig en gång för alla att jag ska klara det här

Men idag går alla mina tankar till min älskade faster. Vila i frid kära du ,,

i just want to know today, know today, know today
I just want to know something today
I just want to know today, know today, know todayKnow that maybe I will be ok


Ciao ..