Det får helt enkelt bara inte hända, jag kan inte återvända. Det är något utav det dummaste jag kan göra, det gör ont så det räcker när jag besöker mina föräldrar. Hur ska jag då kunna bo där uppe permanent? Det är inget liv att inte ens kunna ta en fika på stan utan att vara orolig och ständigt känna mig sårbar. Om jag känner mig själv rätt så hade det slutat med att jag motvilligt hade isolerat mig, för det hade varit det enda sättet för mig att orka. Att slippa möta den trasiga omvärlden utanför och slippa andas in tragiken som jag en gång lämnade kvar och aldrig trodde jag skulle återförenas med igen.
Det är här jag hör hemma, jag älskar Kristianstad. Jag älskar Skåne, det är här jag vill slå mig till ro, min chans att börja om.
Jag har redan börjat om, så tvinga mig inte att göra det igen.
Livet är verkligen ingen dans på rosor, än en gång så har jag fått det bevisat. Så fort saker och ting verkar ordna upp sig och framtiden ser lite ljusare ut än förut så kommer något emellan.
Snälla gör inte så här mot mig.
Der är så svårt att förklara vad jag egentligen känner, att sätta ord på kaoset som pågår innanför mitt pannben.
Jag är ingen soldat,
Jag har inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå
Ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så
Och som att det inte redan är jobbigt som det är så lyckades jag försova mig idag, en sak som i andras öron kanske inte låter som något att hänga upp sig på. Men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad, kan inte låta bli att skämmas. Ja, jag skäms något så fruktansvärt. Jag älskar Bonzo, jag älskar att vara hundvakt, jag har slitit som ett djur för att få ordning på min dygnsrytmen som varit upp och ner i flera år så att det ens en gång skulle vara möjligt för mig att göra en sådan här sak, att passa en hund då jag för tillfället inte kan skaffa en egen. Och vad händer? Jo, självklart så försover jag mig och konsekvenserna av det är en gnagande ångest. Jag vet att det enda jag egentligen kan göra är att be Bonzos matte om ursäkt och ta nya tag på fredag då han kommer igen, men det är inte mycket till tröst just nu.
Men han är här nu, ligger och sover över mina fötter. Lugnar mig med sin närvaro.
Bland djuren är jag trygg.
Ska alldeles strax försiktigt försöka väcka min kära vän till hund och ta en långpromenad i solen, försöka tänka på annat om så bara för en liten stund, andas in friskluft och intala mig själv att jag inte alls är värdelös. Att jag kan så mycket BÄTTRE än så här.
Än en gång, jävla kaos. Allting var bra, allting kändes bra. Saker och ting var på väg och ordna upp sig, och så blir det strul med Kristianstad kommun.
Men detta ska inte få knäcka mig, nej jag tänker rakryggad stå kvar och vända andra kinden till. Även om det är svårt så ska jag hålla ut, likt förbannat så ska jag hålla ut.
I skuggan av din stolthet ska jag resa mig och gå.
kraaaaaaaaaaaaaam
SvaraRadera