Jag är verkligen sämst på det här med att uppdatera bloggen, och jag vågar heller inte lova att det är någonting jag kommer att bättra mig på eftersom jag hatar att ge löften som jag inte är hundra procent säker på att jag kan hålla.
Det har som vanligt hänt en hel del sedan jag sist skrev, det är dags för mig att flytta vidare och jag har framtiden framför mina fötter och vinden i håret. Imorgon (Alltså Fredag) så ska ett kontrakt på en underbar liten nyrenoverad tvåa skrivas på och glädjen för att bli lägenhetsägare går inte att beskriva med ord.
Men som vanligt kan jag inte vara glad och njuta av livets goda ting innan det kommer något emellan, det är fortfarande inte klart med hur det blir med varken aktivitetsersättningen eller bostadstilläget, vilket gör mig något så fruktansvärt nervös och stressad. Sedan är det möbler som ska inhandlas och mitt i allt så har jag tilldelats två boendestödjare som jag på något ironiskt sett ska hinna lära känna på kort tid och dessutom mitt i semestertider. Dom verkar verkligen jättebra båda två, men det är ändå jobbigt när det kommer in nya människor i mitt liv som jag redan nu vet med mig av att jag mer eller mindre kommer att vara beroende av. Självklart så vill jag vara så självständig jag bara kan men det står skrivet i stjärnorna att jag åtminstone till en början behöver all den hjälp och stöttning jag kan få. Orana kommer ju även dom vara med ett bra tag till, så jag blir inte helt lämnad i sticket och det är jag väldigt tacksam för.
Men allt det här gör mig bokstavligt talat sönderstressad och om kvällarna kommer ångesten för att någonting ska gå fel smygandes. Jag vill ju att det ska bli bra det här, jag klarar inte av fler snedsteg och speciellt inte nu när jag är på väg ut i livet.
Jag är livrädd.
Annars är det underbart att sommaren äntligen är här och jag njuter av långa kvällspromenader och bollkastning med Bonzo i solskenet. Och min lilla underbara Patrik älskar jag om möjligt bara mer och mer för var dag som går. Jag ser honom inte som en kanin, han är min vän och hjälper mig att kämpa vidare. Jag hade aldrig klarat av detta utan honom vid min sida, hans sametslena päls som varsamt smeker min kind och hans underbara lilla nos som ständigt rör sig. Min kärlek till honom är obeskrivlig, och jag brukar tänka att vad som än händer så har jag åtminstone honom. Min livsglädje på fyra ben, därav två av dom fungerar som hoppstyltor ;)
Idag är jag fruktansvärt trött och får verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna, hela kroppen känns så tung och jag rör mig lika långsamt som en gammal kärring med inflamerade leder. Vilket som egentligen inte är så konstigt heller med tanke på gårkvällen och natten.
Vi får väl se när nästa inlägg dyker upp, men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll eftersom jag verkar ha väldigt ont om läsare. Det är i och för sig ingenting jag ser som negativt för då gör jag ju åtminstone ingen besviken när jag tar år och dar på mig att uppdatera!
Med vänliga hälsningar från Emma och Patrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar