Mycket tankar och känslor som yr omkring i min skalle just nu, nätterna är jobbiga då jag på den senaste tiden haft väldigt svårt att somna och när jag väl sover så plågas jag av otäckt verkliga mardrömmar. Jag är så rädd för att tappa fattningen och förlora kontrollen över mig själv, det får bara inte hända. Speciellt inte nu när saker och ting äntligen börjat lösa sig, jag är så tacksam över det stöd och den hjälp jag faktiskt får samtidigt som jag hatar mig själv för att jag just nu tycks stå helt stilla. Jag är tydligen inte alls så stark som jag verkar framstå som, och det smärtar mig att inte kunna möta sanningen i vitögat i rädsla för att allt det som faktiskt är bra ännu en gång ska tas ifrån mig. Jag har sådanna skuldkänslor utan att egentligen veta varför, jag har dock mina aningar om vad det dåliga samvetet kommer ifrån samtidigt som jag innerst inne vet att det är dags att släppa taget om det förflutna.
Älskade finaste vännen min, jag saknar dig så det gör ont. Varför var du tvungen att lämna mig ensam i en värld som alltid gråter? Du lovade att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans, men en dag så var du bara du borta. Och som jag hatade dig för det, så som jag en gång svek dig så svek du mig. Dagarna blev till veckor och månader till år, jag var säker på att tomrummet du lämnat efter dig en vacker dag skulle fyllas och dom gapande såren för eller senare skulle läka. Men jag inser nu att det inte finns så mycket annat att göra en att helt enkelt försöka leva med smärtan och saknaden efter dig.
Jag ska kämpa för oss båda, det lovar jag dig nu.
För övrigt så är det galet vad jag saknar Orana, jag inser själv att det inte låter så bra att sakna ett Behandlingshem men jag kan garantera att jag trots allt aldrig hade velat tillbaka, jag tänker inte sumpa den här chansen.
Ensam är inte stark, men ensamheten får en att växa i sig själv. Jag vet att det är långt ifrån bra att isolera sig, men just nu behöver jag vara för mig själv för att lösa den våldsamma konflikten med mig själv. Men det betyder verkligen inte att jag inte saknar er, mina älskade vänner.
Jag har aldrig varit ett stort fan av söndagar, men antar att man får göra det bästa av situationen. Så för min del är det soffan och Lost som gäller för mig denna soliga söndagseftermiddag.
Avslutar genom att ladda upp en bild från sensommaren på älskade Verdi (Kanelbullen) och Emmelys ögonsten och fina vän Engill.
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar