Alltid dessa jävla snedsteg.

Jag är verkligen inte stolt över det som hände idag och allt jag kan tänka på just nu är hur misslyckad jag egentligen är.

Jag tappar fattningen totalt när planerna och rutinerna rubbas för mig, när framtiden plötsligt inte ser så ljus ut längre så förutser jag det värsta och släpper taget om verkligheten. Flyr in i min lilla välbekanta glasbubbla och vägrar envist att komma ut förens saker och ting har ordnat upp sig igen, men tänk så gör det inte det denna gången?

Jag är fortfarande inte beviljad LSS i Kristianstad, vilket som egentligen är helt galet. Jag blev beviljad av Falkenberg på direkten, det var ingen tvekan från deras sida, inga disskusioner eller invändningar.

Det är heller inte någon vidare trygghet att få höra av min socialsekreterare att jag i värsta fall ändå kan flytta tillbaka till Falkenberg, och göra vad? Börja om från början? En flytt tillbaka till staden där mardrömmen började låter inte som någon vidare bra framtidsplan för mig, det låter snarare som en enkel biljett tillbaka till psykriatiska avdelningar och stressade skötare i vita rockar.

Nej, dit ska jag aldrig någonsin tillbaka.

Min handläggare här nere i Skåne har träffat mig en gång, ställt tre frågor, rynkat pannan åt mina svar, antecknat i sitt kollegieblock och sedan bestämt sig för att jag är alldeles för självgående för att bli beviljad insatser från LSS, och att ansöka om Boendestöd tyckte hon var ytterst onödigt då hon mer än bara en gång gjorde det klart för mig att det "aldrig skulle hända".

Jag fattar att varje kommun måste göra sin egen bedömning, men dom går väl för tusan efter samma jäkla riktlinjer?!

Jag blir så trött ..

Det ska verkligen alltid komma något i vägen,och det värsta utav allt är att jag tappar all min fokus och ork när något sådant här står i vägen för mig.

Visst är jag relativt självgående, men man får inte glömma att en utav dom största anledningarna till att jag fungerar så bra i nuläget är för att jag konstant har stöd bakom mig, bara att veta att det finns någon att ringa eller någon som kan ingripa när stormen blåser som starkast och går över till orkan är en stor trygghet. Och oftast så räcker vetskapen för att jag ska känna mig trygg och lyckas hålla ihop en fungerande vardag.

Jag hoppas verkligen att saker och ting ordnar sig, och det snart. För jag är trött på att sitta fast, jag vill ta mig framåt.

Ciao ..