Jag börjar tröttna mer och mer på mina egna begränsningar för varje dag som går, jag har varit medveten om dom länge men dom har nog aldrig tidigare plågat mig så mycket som dom gör just nu. I dagsläget så känner jag mig själv bättre än någonsin förr men det finns fortfarande en hel del frågetecken kvar som bara väntar på att få suddas ut. Jag är osäker på mig själv och vad jag egentligen är kapabel till, om jag verkligen är så stark som jag i vissa stunder faktiskt känner mig eller om det bara är min egen hjärna som ännu en gång spelar mig ett elakt spratt. Dom senaste åren så har jag gång på gång fått höra av alla möjliga och omöjliga människor att jag måste sluta att fly ifrån mig själv och acceptera mina egna svagheter och alla dessa obekväma situationer som jag hamnar i tack vare dom, men det är aldrig någon som gett mig en handbok om hur jag steg för steg ska kunna klara av att leva med mig själv. Det finns så mycket här i livet som jag älskar men som jag hela tiden tvingas att ta avstånd ifrån på grund av att jag är rädd för att misslyckas och trassla in mig själv ännu mer. I bakhuvudet så har jag fortfarande med mig mina gamla visdomsord från förr, att så länge jag inte har någonting som verkligen betyder någonting för mig så har jag inte heller någonting som någon eller något kan ta ifrån mig, och därmed är jag inte sårbar. I längden så fungerar det inte att dagligen tvinga sig själv att tänka i dom banorna, världen blir bara ännu mer fyrkantig än vad den egentligen är och man blir i längden egentligen bara ännu mera sårbar utav att aldrig tillåta sig själv att skratta, ha roligt, eller ens en gång le.
Jag har kommit så långt, men har fortfarande en bra bit att gå. Varför ska det alltid vara så, att dom sista stegen är dom som också är dom svåraste?
Hur ska man någonsin kunna bli hel om man aldrig varit trasig? Och hur ska man någonsin kunna vara glad om man aldrig varit ledsen?
Antar att jag tänker alldeles för mycket, det är dock ingenting jag kan rå för. Det spelar ingen roll hur hårt jag anstränger mig för att stoppa alla tankar som far omkring både i och utanför mitt huvud. Det är helt enkelt omöjligt att låsa in dom och sedan slänga nyckeln i någon mörk, djup och mystisk sjö.
Jag tvingar ingen att läsa, tycker du inte om det jag skriver så får du helt enkelt bara låta bli att ögna dig igenom mina texter.
Ska gå och äta på ännu en piggelin, det är ju trots allt fortfarande sommar ..
Ciao!
(Avslutar med en bild på världens finaste kanin, nämligen Patrik!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar